Vokal

En vokal är ett språkljud som bildas utan förträngning eller avspärrning i de delar av talapparaten som är ovanför glottis. Motståndet är vid bildningen så litet att ingen hörbar friktion uppstår. Utifrån ett funktionellt perspektiv kan vokaler definieras som stavelsebildande ljud, självljud. Till skillnad från konsonantljud kan man skrika med vokalljud. De vanligaste vokalerna i världens språk är [i], [a] och [u] ([i] motsvarar klangfärgen hos i-ljudet i sil, [a] motsvarar klangfärgen hos a-ljudet i katt och [u] motsvarar klangfärgen hos o-ljudet i sol).

Vokalerna representeras i det svenska latinska alfabetet av bokstäverna A, E, I, O, U, Y, Å, Ä och Ö. Övriga bokstäver betecknar konsonanter. Inom fonetiken används ett annat teckensystem, fastän det latinska alfabetet är fonetiskt uppbyggt, då det finns fler ljudvarianter än bokstäver.

Vokaler infördes enligt Walter J. Ong^{[källa behövs]} som en nyhet i grekisk skrift cirka 500 f.Kr. Tidigare hade skriften mest bestått av symboler i bildskrift och stavelseskrift, tillgänglig endast för yrkesskrivare i maktens tjänst. Med ljudenlig skrift öppnades obegränsade möjligheter för envar att kommunicera genom att allt som kunde sägas också kunde skrivas med ett trettiotal tecken.

Självljud

Vanligtvis är vokaler självljud, det vill säga ljud som bildar stavelser, men klangfulla ljud som [l], [r], [n] och [m] kan också ha en stavelsebildande funktion. I vissa språk, till exempel tjeckiska, förekommer sådan stavelsebildning systematiskt, som i vlk (varg) och krk (hals). Det innebär att det inte finns någon perfekt samstämmighet mellan bildningssätt och stavelsebildande (på fackspråk syllabisk) funktion.