Tallboy

Tallboy var en stor djuppenetrerande bomb som användes av det brittiska flygvapnet i slutet av andra världskriget.

Design

Tallboy utvecklades av Barnes Wallis för att åstadkomma en ”jordbävningseffekt” genom att tränga djupt ner i marken innan den exploderade. Bomben blev betydligt mindre än den ursprungliga designen på tio ton eftersom inget flygplan kunde ta så stor last.

För att kunna tränga djupt ner i marken hade bomben ett tjockt skal av härdat stål som göts i ett stycke i en sandform. Den hade också en mer aerodynamisk form än samtida flygbomber för att uppnå hög hastighet i fritt fall. Det visade sig att dock att luftmotståndet blev för högt när bomben närmade sig ljudhastigheten vilket gjorde att bomben började tumla. Det löstes genom att fenorna snedställdes en aning så att bomben började rotera i flykten. Den gyroskopiska effekten gjorde att bomben föll rakt även när den passerade ljudvallen.

Tallboy-bomber var dyra att tillverka eftersom deras ovanliga konstruktion ställde höga krav på precision och det mesta arbetet gjordes för hand.

Användning

Tallboy-bomben kunde bara bäras av specialbyggda Avro Lancaster-flygplan från 617:e skvadronen (Dambusters). Tallboy användes första gången i juni 1944 under kampanjen Operation Crossbow för att slå ut underjordiska fabriker och avfyringsplatser för V-1 och V-2 robotar. Även en av V-3 kanonerna i Mimoyecques slogs ut.