M1 Garand

M1 Garand är ett automatgevär som var det amerikanska infanteriets standardvapen under andra världskriget och Koreakriget.

Historik

M1 Garand är namngiven efter sin skapare, kanadensaren John C. Garand, som var anställd vid Springfield Armory under 1920- och 1930-talen där han arbetade på att ta fram ett halvautomatiskt gevär. 1932 fick han patent på sin uppfinning och samma år rekommenderades hans vapen som nytt standardvapen efter att ha prövats av USA:s armé.

Högsta ledningen ville dock att vapnet skulle ha samma kaliber som det föregående standardvapnet, repetergeväret M1903 Springfield, och detta ledde till att bytet fördröjdes till 1936. Efter att bytet genomförts upptäcktes dock att vapnet alltför lätt drabbades av eldavbrott och efter att klagomål om detta nådde den amerikanska kongressen blev John C. Garand tvungen att konstruera om sitt vapen. 1939 började man ta de nya, förbättrade gevären i bruk. Då USA genom den japanska attacken mot Pearl Harbor 1941 blev indraget i andra världskriget var dock bytet inte helt genomfört utan en del trupper slogs under den inledande fasen med de gamla M1903 Springfield (främst i Stilla havet).

M1 Garand var det första halvautomatiska geväret att antas som standardvapen. Andra länder som deltog i andra världskriget hade endast halvautomatiska gevär i mindre utsträckning och förlitade sig främst på repetergevär som infanteristens huvudbeväpning vilken gav amerikanska trupper ett taktiskt övertag i strid. Den främsta nackdelen med M1 Garand var det interna magasin som endast med möda kunde fyllas på om skytten inte redan avlossat alla patroner. Ett annat särdrag är att laddramen kastas ut ur magasinet med ett ljudligt pingande då sista patronen avfyrats. En populär myt som cirkulerat är att detta ping kunde höras av fienden, som då passade på att skjuta. Detta är dock numera fullständigt vederlagt, eftersom ljudet helt drunknar i stridslarmet.