Emil von Behring

tysk läkare och bakteriolog

2 min läsning

Varför detta trendar

Interest in “Emil von Behring” spiked on Wikipedia on 2026-02-25.

Sudden spikes in Wikipedia readership generally point to a newsworthy event or emerging public conversation that piques widespread curiosity.

GlyphSignal tracks these patterns daily, turning raw Wikipedia traffic data into a curated feed of what the world is curious about. Every spike tells a story.

2026-01-27Topp: 142026-02-25

30-dagars totalt: 100

Viktiga slutsatser

Emil Adolf von Behring , före 1901 Behring , född 15 mars 1854 i Hansdorf, Västpreussen, död 31 mars 1917 i Marburg, var en tysk läkare och bakteriolog.
År 1895 övertog han ledningen för Institut für experimentelle Therapie und Hygiene vid universitetet i Marburg och upptäckte under sitt arbete, att organismen har en förmåga att bilda motgifter mot bakteriegifter.
De ledde också till framställningen av antidifteriserum, där de första försöken på människor ägde rum i slutet av 1891.
Bland hans arbeten märks Die praktischen Ziele der Blutserumtherapie (1892), Das Tetanusheilserum (1892), Die Geschichte der Diphterie (1893) samt Allgemeine Therapie der Infektionskrankheiten (1900).
Malmö 1939 Referenser Externa länkar Wikimedia Commons har media som rör Emil von Behring.

Emil Adolf von Behring, före 1901 Behring, född 15 mars 1854 i Hansdorf, Västpreussen, död 31 mars 1917 i Marburg, var en tysk läkare och bakteriolog.

Efter att ha arbetat som assistent under Robert Koch fick von Behring 1893 professors titel och blev kort därefter utnämnd till professor i hygien i universitetet i Halle. År 1895 övertog han ledningen för Institut für experimentelle Therapie und Hygiene vid universitetet i Marburg och upptäckte under sitt arbete, att organismen har en förmåga att bilda motgifter mot bakteriegifter.

Hans upptäckter var grunden till immunitetsläran och de i dag så viktiga behandlingarna med vaccin och serum. De ledde också till framställningen av antidifteriserum, där de första försöken på människor ägde rum i slutet av 1891. Detta blev grunden för att Behring tilldelades det första Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1901.

Bland hans arbeten märks Die praktischen Ziele der Blutserumtherapie (1892), Das Tetanusheilserum (1892), Die Geschichte der Diphterie (1893) samt Allgemeine Therapie der Infektionskrankheiten (1900).