Dackefejden

Dackefejden var ett bondeuppror mot Gustav Vasa åren 1542–1543, under ledning av Nils Dacke, en bonde från Vissefjärda i södra Småland.

Orsaken till upproret var det starka missnöje som rådde mot kungens försök att stärka centralmakten, något som kändes extra hårt i det tidigare relativt självständiga Småland. Upprorsmännen var främst missnöjda med Gustav Vasas skattepålagor och med den rådande kyrkopolitiken.

Bakgrund

1523 hade Kalmarunionen i praktiken upphört sedan Gustav Vasa blivit insvuren som kung över Sverige. Redan innan hade unionen skakats av svåra stridigheter, särskilt mellan kungamakten och högadeln. Detta hade påverkat de svensk-danska gränsbygderna, där en stark självmedvetenhet hade utvecklats som en följd av de många krigstågen som passerade igenom landskapet. För att försvara sig fick bönderna organisera sig själva och slöt även bondefred med bönderna på andra sidan gränsen.

Upprepade gånger hade smålänningarna sedan tidigare trotsat Gustav Vasa och slagit ihjäl hans fogdar. Kungen hade själv varnat fogdarna för det förtryck de utsatte bönderna för.

Gustav Vasa påbörjade en viss centralisering av styrelseskicket i Sverige. Nya skatter och kontrollinstrument infördes samt nya pålagor på bönderna. Inte minst kom många av bönderna att indirekt starkt påverkas av reformationen, i och med att många kyrkor och klosterhemman drogs in och gavs till adelsmän och högadel som ställde helt andra krav än kyrkan hade gjort. Samtidigt drabbades många nybyggarbönder genom att det togs in nya och hårdare skatter från dem.