Clara Schumann

Clara Josephine Schumann, född Wieck 13 september 1819 i Leipzig, död 20 maj 1896 i Frankfurt am Main, var en tysk tonsättare och pianist. Hon var dotter till Friedrich Wieck, syster till Alwin och Marie Wieck och gift med Robert Schumann, med vilken hon fick åtta barn. Hon var en av sin tids mest framstående pianister och spelade lika utmärkt verk av Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach, Ludwig van Beethoven som av Felix Mendelssohn, Frédéric Chopin och Johannes Brahms, men var mest berömd för tolkningar av makens tonstycken.

Schumann utbildades av sin far, men studerade även musikteori och komposition för Christian Theodor Weinlig, Carl Gustav Kupsch och Heinrich Dorn. Hon uppträdde för första gången offentligt 1828, men hennes egentliga rykte härleder sig från 1837, då hennes bekantskap med Robert Schumann gav full mognad åt hennes uppfattning. Efter sitt giftermål i september 1840 företog hon mera sparsamt konsertturnéer, men efter makens död i juli 1856 uppträdde hon åter och hänförde publiken i Tyskland och England under årtionden. År 1863 bosatte hon sig nära Baden-Baden, och 1878–1892 var hon pianopedagog vid Joseph Hochs musikkonservatorium i Frankfurt am Main.

Schumanns kompositioner består av bland annat preludier, fugor, sånger, en pianokonsert och en trio. Hon reviderade samlingsupplagan av makens verk och utgav hans ungdomsbrev. Hennes biografi skrevs av Berthold Litzmann (tre band, 1902-08; flera upplagor). Hon invaldes 1870 som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm.