Cesare Borgia

Cesare Borgia (Italienskt uttal: [ˈtʃeːzare ˈbɔrdʒa]; svenskt uttal: [ˈsɛzər ˈβɔrʒə]), född mellan 1474 och 1476 (förmodligen 13 september 1475) i Rom, död 12 mars 1507 i Viana, hertig av Valentinois, var en italiensk kondottiär, furste, politiker och kardinal, vars strider kom att bli en viktig inspirationskälla för Niccolò Machiavellis verk ”Fursten”.

Cesare Borgia var påven Alexander VI (påve 1492-1503) och hans älskarinna Vanozza Cattaneis första (eller möjligen andra) illegitima son. Han var bror till Lucrezia Borgia, Giovanni Borgia (Juan Borgia), hertig av Gandia, och Gioffre Borgia (Jofré Borgia), prins av Squillace.

Efter att ha blivit vald som kardinal av sin far påven Alexander VI, blev han den första personen någonsin som sagt upp sin titel som kardinal. Hans far gjorde honom då till prins över olika territorier som han hade erövrat från de påvliga områden, men efter sin fars död fick han svårigheter att behålla sina domäner utan fortsatt påvligt beskydd.

Biografi

Uppväxt

Borgiafamiljen kom ursprungligen från Valencia, Spanien, och växte fram under mitten av 1400-talet när Cesares släkting Alonso Borgia (1378–1458), biskop av Valencia, blev vald till påve Callixtus III år 1455.

Precis som allt i Cesare Borgias liv, är både hans födelsedatum och dödsdatum omdiskuterade. Cesare Borgia föddes i Rom, antingen år 1475 eller 1476, och var kardinal Roderic Llançol i de Borja, (mer känd som Rodrigo Borgia), senare påve Alexander VI, och hans älskarinna Vanozza Cattaneis första illegitima son.

Cesares Borgias far, Alexander VI, var den första påve som erkände sina barn födda utanför äktenskapet.