Anne Boleyn

Anne Boleyn (försvenskat Anna Boleyn), född 1501 på Blickling Hall i Norfolk, död 19 maj 1536 i Towern (avrättad), var drottning av England från 1533 fram till två dagar före sin död. Hon var kung Henrik VIII:s av England andra maka och mor till Elisabet I av England. Genom sitt giftermål med Henrik kom hon också att bli en nyckelfigur i den politiska och religiösa omvälvning som inledde den engelska reformationen. Hon var dotter till Sir Thomas Boleyn och hans maka Lady Elizabeth Howard, och därmed mer högadlig än både Jane Seymour och Catherine Parr, två av Henrik VIII:s senare gemåler. Hon utbildades i Frankrike, främst som hovdam hos Frans I:s gemål drottning Claude. Därefter återvände hon till England 1522.

Två år senare förälskade sig Henrik VIII i henne och inledde sin uppvaktning. Anne stod emot hans försök att förföra henne och göra henne till sin älskarinna, som hennes syster Mary hade varit. Henrik försökte annullera sitt äktenskap med Katarina av Aragonien, så att han i stället skulle kunna gifta sig med Anne. När det stod klart för honom att påven Clemens VII inte skulle godkänna denna annullering inleddes den religiösa brytningen mellan England och den Romersk-katolska kyrkan. 1532 upphöjde Henrik VIII henne till Markisinna av Pembroke.

Ärkebiskopen av York Thomas Wolsey avsattes från sin post som lordkansler, en avsättning som Anne påstods ligga bakom, och senare utsågs familjen Boleyns kaplan, Thomas Cranmer, till William Warhams efterträdare i Canterbury. Bröllopet mellan Henrik och Anne ägde rum den 25 januari 1533. Det dröjde dock fyra månader, till den 23 maj samma år, innan Cranmer offentligt ogiltigförklarade äktenskapet mellan Henrik och Katarina. Fem dagar senare förklarade han äktenskapet mellan Anne och Henrik giltigt. Kort därefter blev Henrik och ärkebiskopen bannlysta av påven. Till följd av äktenskapet bröt engelska kyrkan med Rom och kom i stället under kungens kontroll.