Alfred Nobel

Alfred Bernhard Nobel ([ˈǎlfrɛd nʊˈbɛlː] ), född 21 oktober 1833 i Stockholm, död 10 december 1896 i Sanremo i Ligurien, Italien, var en svensk kemist, uppfinnare av dynamiten, industriman, donator, ingenjör och stiftare av Nobelpriset. Grundämnet nobelium, atomnummer 102, är uppkallat efter honom.

Nobels uppfinningar kunde – och kom också att – användas för krigiska ändamål, medan han själv hyllade fred. Denna dualism kan sägas vara grunden för utformningen av hans testamentariska förordnanden om Nobelprisets syfte "att komma mänskligheten till den största nytta" och det särskilda fredspriset. Alfred Nobel menade att hans dynamit ledde till fred och gav följande förklaring: "När det står klart vilken kraft det finns i sprängämnen och krut och vilken skada de kan åstadkomma kommer man avstå från att använda dem."

Han var mycket intresserad av vetenskap och konst och hedrades för detta på flera sätt. Bland allt vetenskapligt arbete var han också upphovsman till en del skönlitterära alster. Han skrev dikter på såväl svenska som engelska. De avspeglar för det mesta ensamhet, melankoli och leda vid livet. Han hade ett bibliotek på knappt 2 600 volymer fördelade på cirka 1 200 titlar, varav det mesta var skönlitteratur. Det litterära intresset avspeglas i nobeltestamentets föreskrift om litteraturpriset.

Nobelpriset utdelas årligen – på Nobeldagen – den 10 december. De olika nobelprisen prisar den person eller de personer, som gjort den viktigaste upptäckten eller uppfinningen inom fysik, kemi, fysiologi eller medicin; inom litteraturen "producerat det utmärktaste i idealisk riktning" och inom fredsarbete "hafva gjort menskligheten den största nytta". Tankeutbytet med författaren och fredspacifisten Bertha von Suttner inspirerade honom till att instifta Fredspriset.